"Kinamatte"

Nu ska jag berätta för Er hur jag och mina elever arbetar med matte i skolan. Jag kallar det för "Kinamatte". Varför gör jag det då? Jo, helt enkelt för att de arbetar med matte på det här viset i Kina. De använder inte matteböcker utan löser uppgifter gemensamt. Ett mattetal skrivs på tavlan, alla löser det enskilt och sedan diskuterar man lösningen eller lösningarna gemensamt. 

I min klass börjar vi att prata om "lektionens mål". Den här dagen handlar det om att räkna med "öppna utsagor". Förstår man likhetstecknets betydelse är det ganska enkelt men gör man inte det blir det svårare. När vi har genomfört Diamantdiagnoserna ser jag att många har problem med att räkna "öppna utsagor" och då är det viktigt att träna det här om och om igen på många olika sätt. 

Jag börjar att prata om lektionens mål. Därefter skriver jag ett likhetstecken på tavlan och frågar mina elever om de vet vad det heter och vad det betyder. Sedan har alla sina skrivhäften framför sig. Jag börjar med att skriva ett tal på tavlan. Eleverna skriver av talet i sin bok och försöker lösa det. Nu får ingen fråga eller säga att de inte förstår utan alla ska utan hjälp försöka. Det är själva grejen, att alla försöker, då sätter man igång sin tankeverksamhet. När man är klar lägger man ner sin penna så att jag ser det. Ingen behöver prata. Sedan får två stycken elever komma fram och visa sina lösningar. Finns det då någon elev som sitter med ett annat svar får den eleven också gå fram och visa sin uträkning. Jag tvingar aldrig någon att gå fram men efter hand brukar alla våga.  Jag brukar säga att har någon gjort fel leder det till diskussion. Utan diskussioner i ett klassrum sker ingen utveckling så därför är det bra när vi får olika svar. Eleverna som är framme får också förklara hur de har tänkt. Då delar vi med oss av våra olika metoder hur man kan lösa uppgifter.  

Så här kan det se ut:

Upptäcker ni något på den här bilden?

Här pratar vi om att det ska väga jämnt och om man är osäker på om man har gjort rätt kan man kontrollera om det är lika mycket på båda sidor om likhetstecknet. Som ni ser har en elev adderat alla tal som är givna i uppgiften. Det jag då ser är att man inte förstått likhetstecknet och det här leder till en mycket givande diskussion. Vi gör liknande uppgifter om och om igen till jag ser att alla är med på banan.

Mina elever jublar när vi ska ha "Kinamatte". Någon har skrivit i sin utvärdering "roligaste mattelektionen någonsin". När mina gamla elever hör att vi har "Kinamatte" blir de också avundsjuka och vill gärna vara med oss.

Anledningen till att jag började med att undervisa matematik så här var egentligen att jag tyckte att genomgångar var så meningslösa. De elever som har lätt för sig är snabba på att svara, för dem är det en baggis. De elever som behöver lite längre tid på sig för att lösa en uppgift, tänker att de inte behöver tänka för de snabbtänkta kan redan svaret. Då började jag med att alla alltid hade ett papper framför sig för att försöka lösa mina uppgifter under genomgångarna. Alla är delaktiga, ingen kan göra annat under lektionen. Det ledde vidare till en arbetsmetod som jag använder mig ofta av. I Lgr 11 står det att man ska diskutera, argumentera, redovisa sina lösningar muntligt, kunna beskriva sin metod och vad man har gjort. Dessa krav uppnår man genom att räkna matte gemensamt, genom "Kinamatte" som jag kallar det för. Jag som lärare älskar de här lektionerna.